Vilken jävla hållkäften dag !!!

Jag orkar inte !!! varför måste alltid det här jävla regnet komma efter dagar med solsken, varför måste jag alltid falla så tungt varenda gång jag flygit högt, det känns som ett straff!! för att jag mått för bra, haft för kul, dansat och skrattat för mycket, känt kärlek och lycka..... Men förlåt då !!!... Nästa gång jag känner så, ska jag dämpa mig, försöka få ner mig själv på jorden igen.. Zandra nu hejdar du dig, du vet att ju lyckligare du är, desto olyckligare kommer du bli... Ska det verkligen vara så!! att man ska vara rädd för att känna sig glad och må bra ? Jag vet inte, vet igentligen ingenting idag. Känner mig bara så tom och ynklig, om nån skulle krama mig eller säga något fint, skulle jag brista ut i gråt och jag tror inte att jag skulle kunna sluta. Ååå jag skulle önska att jag kunde förklara den här känslan, få er att förstå hur det är när uppgivenheten och frustrationen är som värst.. Jag ringde nyss Richard, för att jag saknade honom, men något blev fel när han svarade, kan varit vad som helst, tonläget ? att han bara sa hej, istället för hej gumman ? att han svarade efter tre signaler istället för två som han brukar, jag vet inte, men jag vet att jag skrek åt honom, att jag var elak och otrevlig.. Ikväll kommer han inte vara min vän och kärlek, i kväll kommer han vara den som försöker sänka mig, min fiende.. Tyvärr är det så, hur hemskt det än låter, jag vet det och jag kan inte styra över det, svårt att förklara känslan, men det känns ungefär såhär !! Om Richard säger älskling vad ska vi äta ikväll ? så hör jag istället ZANDRA varför har du inte gjort någon mat, du är värdelös.. Jag vänder och vrider på varenda litet ord jag hör.. Det känns som jag söker efter bråk, men mot min vilja... Hmm det här blev säkert jätte struligt, men som jag skrivit förr kommer det här aldrig bli en strukturerad och stilren blogg, det här är jag !! Om det här hade vart för femton år sedan, hade det varit lättare, jag hade helt enkelt stuckit åt helvete, dragit mig undan till en plats där ingen igentligen brydde sig, ingen ställde krav eller behövde mig, en ytlig och kall plats.. Jag orkar helt enkelt inte bli älskad när jag mår så här, eller rättare sakt jag känner mig inte värd att bli älskad. Men verkligheten är här och nu och jag kan inte längre fly, jag måste stanna kvar och slåss... Till er som läser detta !!! Det här är en känsla dåligt översatt i ord, en förvirrad själ som försöker hitta ut <3

Kommentera här: